fjällväder

 

Min avsky har grott sig större än någonsin, men jag förstår nog fortfarande inte riktigt vad jag håller på med eller vart i världen jag ska ta vägen eller vad som kommer att hända om ett år eller flera när alla har skaffat sig ett jobb eller kanske kommit in på en utbildning. Jag vaknar och jag gör alla dom där saker som jag kanske inte hunnit med eller helt enkelt bara missat om jag hade gjort så som jag alltid får höra att jag borde göra. Ibland så sköljer vågor av panik över mig men jag torkar lika snabbt och tänker på allt jag lovat mig själv om att ta vara på tiden. Besöker stadens museum, ligger vaken om nätterna, lyssnar igenom Pattis alla skivor om och om igen och promenerar längs älven i urusla skor tills jag knappt kan gå längre. Sitter på bibliotekscaféet sex av sju dagar och lyssnar på alla människor. Tänker på en gammal vän och undrar när jag får se någonting av honom igen. Vi hörs ju knappt längre, men det känns på något vis okej för de få gångerna vi talas vid så är det precis som förr och allt sprakar fortfarande. Vi har nog vant oss.