fjällväder

Smyger in hos mor sent om kvällarna när behandlingshemmet sover och hon frågar alltid sådär omsorgsfullt hur det är med mig, men jag är så trött och tömd och hon hinner aldrig få något svar mer än en utdragen suckning innan hon faller tillbaka i sömnen igen. 

 

En kväll så lossnar en del i mitt system av skyddsmekanismer och kroppen hamnar som i trans.

Jag vet inte vad som händer men jag vet att "nu dör jag" och hon uttalar lugna ord om att andas. Somnar någon gång runt 22 och vaknar elva timmar senare.

 

Sitter på biblioteket en kväll och så plingar det till i telefonen. Har tvåhundra kronor på kontot, den exakta summan för tågresa fram och tillbaka. Springer till stationen och slänger mig på ett tåg, biter upp hela kinden inom loppet av en timma.

  

Hamnar hos Simon med några, dig bland annat, och påminns återigen om att sällskap framkallar ångest och så har det alltid varit och så är det fortfarande och det är så jävla dumt att glömma för efteråt känns allt så fruktansvärt fult och vidrigt. 

 

Trampar snabbare och snabbare så cykeln rasslar och vid e4an så lyser lampornas sken rött och jag fortsätter i full fart, nån slags lättnad.