fjällväder

 

Smyger in hos mor sent om kvällarna när behandlingshemmet sover och hon frågar alltid sådär omsorgsfullt hur det är med mig, men jag är så trött och tömd och hon hinner aldrig få något svar mer än en utdragen suckning innan hon faller tillbaka i sömnen igen. 

 

En kväll så lossnar en del i mitt system av skyddsmekanismer och kroppen hamnar som i trans.

Jag vet inte vad som händer men jag vet att "nu dör jag" och hon uttalar lugna ord om att andas. Somnar någon gång runt 22 och vaknar elva timmar senare.

 

Sitter på biblioteket en kväll och så plingar det till i telefonen. Har tvåhundra kronor på kontot, den exakta summan för tågresa fram och tillbaka. Springer till stationen och slänger mig på ett tåg, biter upp hela kinden inom loppet av en timma.

  

Hamnar hos Simon med några, dig bland annat, och påminns återigen om att sällskap framkallar ångest och så har det alltid varit och så är det fortfarande och det är så jävla dumt att glömma för efteråt känns allt så fruktansvärt fult och vidrigt. 

 

Trampar snabbare och snabbare så cykeln rasslar och vid e4an så lyser lampornas sken rött och jag fortsätter i full fart, nån slags lättnad.

 

 

Sitter vid det bästa bordet

Lyssnar på den vackraste musiken

 

Min avsky har grott sig större än någonsin, men jag förstår nog fortfarande inte riktigt vad jag håller på med eller vart i världen jag ska ta vägen eller vad som kommer att hända om ett år eller flera när alla har skaffat sig ett jobb eller kanske kommit in på en utbildning. Jag vaknar och jag gör alla dom där saker som jag kanske inte hunnit med eller helt enkelt bara missat om jag hade gjort så som jag alltid får höra att jag borde göra. Ibland så sköljer vågor av panik över mig men jag torkar lika snabbt och tänker på allt jag lovat mig själv om att ta vara på tiden. Besöker stadens museum, ligger vaken om nätterna, lyssnar igenom Pattis alla skivor om och om igen och promenerar längs älven i urusla skor tills jag knappt kan gå längre. Sitter på bibliotekscaféet sex av sju dagar och lyssnar på alla människor. Tänker på en gammal vän och undrar när jag får se någonting av honom igen. Vi hörs ju knappt längre, men det känns på något vis okej för de få gångerna vi talas vid så är det precis som förr och allt sprakar fortfarande. Vi har nog vant oss.

 

Klockan är 04.14 och jag vet att jag kommer inte få sova mer än 3 timmar inatt. Tänker att "det kunde ju ha varit värre" och blundar.

 

Hjärncellerna på semester.