fjällväder

På yr.no läser jag soloppgang och solnedgang, du avsaknat d-vitamin för länge nu.

 

Jag sover hemma i min egna säng för första gången på fem nätter och sovtröjan, täcket, kuddarna och allt annat där bär hans lukt sedan förra veckan och det känns bara så tryggt. Från en så vardaglig grej som att man råkar dela favoritkafé, nu delar vi kaffekanna vissa morgonar.

 

Smyger in hos mor sent om kvällarna när behandlingshemmet sover och hon frågar alltid sådär omsorgsfullt hur det är med mig, men jag är så trött och tömd och hon hinner aldrig få något svar mer än en utdragen suckning innan hon faller tillbaka i sömnen igen. 

 

En kväll så lossnar en del i mitt system av skyddsmekanismer och kroppen hamnar som i trans.

Jag vet inte vad som händer men jag vet att "nu dör jag" och hon uttalar lugna ord om att andas. Somnar någon gång runt 22 och vaknar elva timmar senare.

 

Sitter på biblioteket en kväll och så plingar det till i telefonen. Har tvåhundra kronor på kontot, den exakta summan för tågresa fram och tillbaka. Springer till stationen och slänger mig på ett tåg, biter upp hela kinden inom loppet av en timma.

  

Hamnar hos Simon med några, dig bland annat, och påminns återigen om att sällskap framkallar ångest och så har det alltid varit och så är det fortfarande och det är så jävla dumt att glömma för efteråt känns allt så fruktansvärt fult och vidrigt. 

 

Trampar snabbare och snabbare så cykeln rasslar och vid e4an så lyser lampornas sken rött och jag fortsätter i full fart, nån slags lättnad.

 

 

Sitter vid det bästa bordet

Lyssnar på den vackraste musiken

 

Min avsky har grott sig större än någonsin, men jag förstår nog fortfarande inte riktigt vad jag håller på med eller vart i världen jag ska ta vägen eller vad som kommer att hända om ett år eller flera när alla har skaffat sig ett jobb eller kanske kommit in på en utbildning. Jag vaknar och jag gör alla dom där saker som jag kanske inte hunnit med eller helt enkelt bara missat om jag hade gjort så som jag alltid får höra att jag borde göra. Ibland så sköljer vågor av panik över mig men jag torkar lika snabbt och tänker på allt jag lovat mig själv om att ta vara på tiden. Besöker stadens museum, ligger vaken om nätterna, lyssnar igenom Pattis alla skivor om och om igen och promenerar längs älven i urusla skor tills jag knappt kan gå längre. Sitter på bibliotekscaféet sex av sju dagar och lyssnar på alla människor. Tänker på en gammal vän och undrar när jag får se någonting av honom igen. Vi hörs ju knappt längre, men det känns på något vis okej för de få gångerna vi talas vid så är det precis som förr och allt sprakar fortfarande. Vi har nog vant oss.

 

Klockan är 04.14 och jag vet att jag kommer inte få sova mer än 3 timmar inatt. Tänker att "det kunde ju ha varit värre" och blundar.

 

Hjärncellerna på semester.

 

Du slår på Cans skiva Tago Mago och vi har sex på ditt golv tills ögonen är tårfyllda. Istället så brister vi ut i skratt,

mest bara för att det är enklare så, för att jag helst unviker alla de där andra känslorna med dig.

Enda sedan den där helgen i januari, helgen då jag fyllde år, så har vi hängt ihop och du säger att

du faschineras av tystnaden jag så väl håller fast vid, men att du knappt känner mig.

I köket så står en stekpanna med brysselkål som vi delar på balkongen tillsammans med den sista cigaretten.

Senare i soffan så somnar du i min famn till en uppläsning av Kometen kommer som någon lämnat.

 

 

09.44 så vaknar jag. Mina ögon möter någon annans, fortfarande i sömnens famn som är full av förvirring, och jag undrar vart jag är, vem denna någon är och vad som hänt. Efter några långa sekunder så klarnar det luddiga huvudet upp och ett fjärran välbehag av trygghet sprider sig i min kropp. Jag äcklas och i tankarna så gör jag listor över alla de saker jag inte tycker mig förtjäna. Närheten! Ack

       

Den här sommarn har jag släppt taget om den stora sorgen. Under två års tid har den legat där och skavt, infekterat allt vad ett fritt hjärta är. Jag har längtat, gråtit, avundats, inte sovit. Har varit så sårbar.

 

2011. Då vi följdes av tystnaden, gick milvis och kysste varandra om nätterna

2012. Då vi grät, tröstade, sprang vilse och vaggade varandra till sömns  

Du har åldrats och liksom krympt, fast dina läppar är fortfarande svullna och dina ögon ser sådär tårfyllt glansiga ut, precis som en måndagseftermiddag i juli. Jag åtrår det inte längre, men jag älskar dig alltid.